Pernilla Wåhlström

 Ja, virrig är rätt ord för att beskriva mig idag. Jag har grundidén till två uppföljare till min första bok, men kan inte bestämma mig för vilken som ska komma först. Just nu lutar det åt den bok som var tänkt att bli nummer tre. Jag har många fler idéer till den boken och rent logiskt hör den mer ihop med den första. Nu, när jag sitter här och bloggar, kom ytterligare en scen till mig som blir en naturligt koppling till den tredje boken (som skulle ha varit den andra). Jag tror det får bli så. Ett enda av de tomatfrön jag sådde för ett tag sedan har grott. Tänk att det här lilla skottet ska bli en stor planta med tomater. På samma sätt hoppas jag att mina bokidéer ska växa till böcker som får många läsare.

 Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle bli klar, men nu är boken redigerad och skickad för en andra läsning av testläsare. Jag har lärt mig så mycket nytt under de månader jag jobbat med mitt manus. Aldrig kunde jag tro att det var en sådan vetenskap att skriva en bok. En bra berättelse är bara en liten del av allt. Man måste också tänka på gestaltning, scenbygge, dramatisk kurva, karaktärernas trovärdighet och att det inte finns logiska luckor. En provläsare hittade en sådan redan i första kapitlet, så innan jag kan skicka boken till förlag måste jag rätta till den och lite annat smått och gott. Den här gången är det i alla fall inte lika mycket att skriva om. Sedan, om något förlag tror tillräckligt mycket på min historia för att vilja ge ut den, blir det en redigeringsomgång till. Det är en utdragen process att ge ut en bok.

 Igår lyssnade jag klart på andra boken i serien om syskonen Bridgerton, Anthonys bok, och för mig var den boken väldigt känslosam på fler än ett sätt. När min mamma dog, bara 44 år gammal, reagerade jag på samma sätt som Anthony gör i boken. När min 45-årsdag närmade sig var jag livrädd. I sin epilog förklarar Julia Quinn att det är en ganska vanlig reaktion och för mig var det en tröst, till och med en sorts avslut. Jag valde boken för att läsa (lyssna) på en berättelse om kärlek och förvecklingar, men fick också en bekräftelse på att jag är helt normal som reagerade som jag gjorde. Så döm inte boken efter omslaget, hunden efter håren eller mannen efter kläderna. Ingen av oss vet vad de vi möter bär med sig innerst inne. Tack vare den här boken la jag också till en epilog med en förklaring till Davids hemlighet i min egen bok. 

 Jag lever i tre olika världar: den verkliga världen, den värld mina berättelser utspelar sig i och en miniatyrvärld. Förutom att läsa och skriva älskar jag att pyssla och handarbeta och både när jag pysslar och skriver kan jag skapa alla de saker och platser som jag inte har i verkligheten. Där kan jag bo i slott eller trädkojor och resa i tid och rum. På min Pinterest -sida finna bilder på några av de saker jag tillverkat i skala 1:12. Det var länge sedan jag uppdaterade den ser jag nu. Jag får ta tag i det när jag har redigerat klart min bok, förhoppningsvis innan veckan är slut. Bilden visar en fullt läslig instruktionsbok för trollkarlar som jag utformat och tillverkat, för självklart är jag magisk när min fantasi får bestämma.

 I några dagar nu har redigeringen gått jättebra. Jag har ändrad och, i mitt tycke, förbättrat baserat på kommentarer från lektör och provläsare. Men nu, när jag skulle fixa till kapitel 21 tog det tvärstopp. Ändringarna jag gjort i tidigare kapitel gör hela kapitlet fullständigt ologiskt. Tack och lov att jag lyssnade på Anna-Carin Svanås Tisdagstips  om skrivkompisar, annars hade jag kanske suttit här och dunkat huvudet i väggen. Jag har fått ett par bra tips av en och ska försöka få en pratstund med en annan ikväll.  Bild lånad från nätet, upphovsman okänd.

Tidigare idag satt jag och skrev en arg scen till min bok när min man ropade på mig. Det var nära att jag snäste åt honom bara för att mina karaktärer var arga på varandra, men som tur var lät jag bli. När jag kom en trappa ner hade han ställt upp massagebänken, tänt ljus och satt på musik. Jag klättrade upp på bänken och han gav mig en lång härlig massage. Bara så ni vet har jag världens bästa man. Enda problemet nu är att jag inte kan hitta tillbaka till den där ilskan jag hade förut. Jag få skriva något annat tror jag.  

 Nu är jag nästan ikapp både med jobb och redigering, men mina karaktärer lyssnar inte på mig och ibland drar de iväg åt alla möjliga och omöjliga håll. Jag ägnade en eftermiddag åt att skriva ner sådant som inte ska vara med i boken eftersom jag behövde få det ur mitt system innan jag fortsatte med det som ska vara med. Sedan dök ett par spännande scener till bok tre upp i mitt redan förvirrade huvud och jag blev tvungen att skriva ner dem också.  Som om inte det är tillräckligt påstår min man att julen behöver avvecklas här hemma. Jag kämpar emot in i det sista, för en julgran som skapar magiska mönster på väggen när solen lyser på den och en och annan julfilm kan man faktiskt njuta av även i januari.

 Klockan är fem och jag har, förutom att översätta drygt 2500 ord om patientportaler, redigerat kapitel elva. Det var nog det svåraste kapitlet hittills eftersom jag var tvungen att ha koll på en massa ändringar som jag gjort i tidigare kapitel. Nu tror jag i alla fall att jag har fått till det och jag är trött men nöjd efter en lång dag vid datorn.  Ja, jag vet att jag borde ha gjort kapitel elva igår, men jag fastnade i en lång diskussion med en skrivkompis och fick inget annat gjort efter jobbet. Att chatta med skrivkompisar är väl också en del av författarskapet? Jag bestämmer att det är så.  Trots att det är alldeles för kallt blommar det på vår terrass och jag funderar på om det är dags att förså det som ska planteras ut till våren. Förra året åt en råtta upp alla våra tomater och paprikor, men nu har vi investerat i en råttfälla så förhoppningsvis får vi ha växterna ifred i år.

 Årets första dag har vi fått den hedervärda uppgiften att se efter grannens djur. Det är en speciell känsla att gå ut i den svala morgonsolen och välkomnas av kacklande höns och bräkande får. Två ägg fick vi som belöning. En extra bonus är naturligtvis det lilla lammet som föddes för några dagar sedan. Ett lamm till väntas vilken dag som helst, så om vi har tur får vi träffa det imorgon.  Strax väntar Ivanhoe på TV och en sen lunch. Vi orkade inte äta upp all mat igår, så det blir rester (anka med clementinsås och hasselbackspotatis). Sedan ska jag sätta mig och skriva en stund. Tio kapitel är redigerade och skickade till testläsare och målet är att redigera ett kapitel per dag så att manuset blir klart i februari.