Pernilla Wåhlström

 Nu har jag skickat mitt första manus till fem olika förlag, de fem jag helst vill ha kontrakt hos. Nästa vecka ska jag skicka till nästa fem på listan. Trots att jag vet att jag kommer få refuseringar är jag nervös, för jag vet inte hur jag kommer att reagera på dem. När man har jobbat så hårt med något och sedan lägger det i någon annans händer är det nog väldigt lätt att bli överbeskyddande. För att släppa tankarna på det jag inte kan påverka har jag, som jag skrev i ett tidigare inlägg, börjat skriva på en fortsättning eller tre. Ja, det som var tänkt att bli en uppföljare blev tre + en barnbok. Det jobbiga är att jag hela tiden kommer på nya scener till alla tre, så jag hoppar som en liten loppa mellan tre manus och skriver ner allt som dyker upp i min överaktiva hjärna. Det ska bli intressant att se om jag kan få någon struktur på det hela längre fram, eller om det blir att börja om. Kul är det i alla fall.  

 I början av april släpper en av mina skrivkompisar, Ellinor, sin bok Slussvaktarinnan i Töcksfors . Jag är en av de lyckligt lottade som fått provläsa boken som är en hjärtevärmande berättelse om familj och vänskap.  Här är bokens baksidestext: "Bloggerskan Milla är arton år och bor med sin mamma och lillebror i Göteborg. När Milla får chansen att sommarjobba som slussvaktare i Töcksfors i Värmland bestämmer hon sig för att tacka ja. Hon har egentligen inget val. Hon måste bort från sin alkoholiserade mamma ett tag. Efter en arbetsdag i slussen kommer det ett brev till Milla från Lilly nittiosju år i Arvika. Hon vill att Milla ska skriva en bok baserad på Lillys adoptivmammas dagböcker. Problemet är bara att Milla inte kan tyda Lillys text. Hur ska hon då kunna läsa dagböcker från början av nittonhundratalet. Finns det någon i Töcksfors som kan hjälpa henne? "Slussvaktarinnan i Töcksfors" är Ellinor Wikmans sjätte bok. Hon har även skrivit "Barnlängtan", som ä...

 Idag skulle mamma ha fyllt 70 år, men som jag skrivit om i ett tidigare inlägg dog hon innan hon hann fylla 45. Jag var alltså 25 år gammal när min mamma dog och utan att tänka på det lät jag den kvinnliga huvudpersonen i min bok, Sarah, vara i samma ålder när hon förlorar sin mamma. Nu har jag börjat skriva en uppföljning som handlar om just Sarahs mamma och jag undrar om hon kommer att bli lik min egen. Grattis på födelsedagen mamma! Jag hoppas att du har det bättre där du är nu än du hade när du levde.

 Innan jag ens har skickat mitt första manus till ett enda förlag har jag börjat med nästa. Huvudpersonerna är desamma, Sarah och David, och i den här fristående berättelsen åker de från USA till Sverige för att nysta upp Sarahs mammas historia. Mer än så kan jag inte avslöja, men jag kommer att hålla er uppdaterade om mina framsteg och/eller motgångar.  Att skriva är ett väldigt underligt och ensamt jobb, så för att förhoppningsvis få en skjuts i skrivandet ska jag imorgon delta i mitt livs första skrivarträff. Jag är lite nervös, inte för att skriva eller prata med andra, utan för att jag ska göra det med en kamera på mig. Nåja, jag får väl vänja mig om jag ska bli författare "på riktigt".   Bild från clipartkey.com

 Efter flera månaders skrivande och redigerande är jag klar! Det är underbart och läskigt på en gång. Nu håller jag på att knåpa ihop ett följebrev att skicka med manuset och det visade sin finnas måna bra tips i olika bloggar. Den här, 5 fallgropar och 5 tips, av Jorun Modén fastnade jag för eftersom den är klar och koncis. Jag har också en lista över förlag som ger ut feelgood/romance och jag funderar på om jag ska skicka till alla eller bara några till att börja med. Vi får se. Jag har en tidsplan och behöver inte bestämma mig förrän om någon vecka. Fram till dess ska jag jobba en massa och skriva ner allt jag kommer på att jag vill ha med i nästa bok. Att nämna för förlagen att en uppföljare eller två är på gång kan inte vara helt fel. Om jag sedan jobbar och skriver så mycket som möjligt i väntan på svar från förlagen kanske jag inte hinner bli jättenervös. Jag ska försöka lära mig så mycket som möjligt om författande också, så att jag inte behöver treva mig fram på samma sät...

 Snart är det dags att skicka mitt manus till förlag och jag börjar bli riktigt nervös. Jag tror att det är bra, men är den tillräckligt bra? Är det ens någon idé att jobba med uppföljaren innan jag ens har fått svar om den första boken? Frågorna snurrar runt i huvudet och eftersom jag inte har några svar blir det extra snurrigt. Det är säkert likadant för alla, ändå känns det ganska ensamt. Att skriva är ensamt, åtminstone om man inte skriver tillsammans med någon. Det är något jag ska prova på senare i år. Jag och min kollega Therése  har bestämt oss för att samarbeta och det ska bli så spännande och givande. Vi skriver väldigt olika, så vi kommer nog att lära oss massor av varandra. Först ska vi bara redigera klart de manus vi håller på med nu och få iväg dem, men det är svårt att fokusera när jag hellre vill vara utomhus och höra fågelkvitter och flugornas surrande.

 Nu är det vår på riktigt här i södra Frankrike. Temperaturen är på väg uppåt och varje morgon väcks jag av kvitter. Det regnar fjädrar och strån över terrassen när fåglarna städar och bygger bon i håligheterna i stenmuren. Snart kommer vi ha små pipande fågelungar och föräldrar som skäller på oss när vi sitter ute i solen och fikar. Snickarbiet låter som ett jumbojet i miniatyr när det surrar runt och letar efter den perfekta stocken att flytta in i och det känns i hela kroppen att världen håller på att vakna ur sin dvala. Om jag hade bott i Sverige hade det fortfarande varit vinter. Jag tycker om vintern, men jag tycker inte om att skrapa bilrutor och jag hatar att frysa. När det är kallt får jag dessutom ont i fingrarna och det var en av många anledningar till att vi flyttade hit. För sex år sedan var det här utsikten från mitt köksfönster: